Så jag känner.

idag har det vart en låång dag.
mår inget vidare idag, har lite feber, och grymt förkyld.
Jag får hoppas att inte barnen har åkt på samma.
men än så länge ser jag inga syntom på det, skönt det i alla fall.  =)
Hoppas det är bättre med mig imorgon, har nämligen något
som jag verkligen ser framemot, och vill inte avboka det!





Jag har tänkt på en sak .. folk som säger att
"om man redan har ett barn, kan man skaffa ett till, man märker ingen skillnad."
BULLSHIT!!! 
Det är en stoor skillnad på och ha ett barn, eller två.
Det blir mycket mer jobb med två, men sen är får man ju dubbelt med kärlek.
dubbelt av jobb för den delen också.
Speciellt nu när jag är ensamstående, gör ju saken inte lättare.
Men det funkar väldigt bra, jag klagar inte.
Tvärtom, jag älskar barn, jag älskar mina barn.

Dom gör mig till en bättre Människa.
Bättre person.
En bättre mamma.
En bättre Jenny.





När Minnah kom, kände det som min familj blev hel.
som består utav mig, mirelle och minnah.
Jag blev hel den dagen Minnah kom.
Jag har en känsla av att Mirelle känner desamma.
Dom är allt för mig, och jag vill verkligen ha fler barn i framtiden.
Men det blir om några år, när jag har träffat någon som behandlar
mig och barnen med respekt, och värdighet.

Men tills dess, är jag världens lyckligaste och stoltaste mamman på jorden <3



Livet rullar på.

Livet rullar på som det ska :)
Jag har äntligen kommit i ordning med allt i min nya fina lägenhet!
Mirelle är så stolt och ha ett eget rum, och kunna leka i.
Hon är så duktig, hennes prat har kommit igång på riktigt nu,
och jag som mamma blir så stolt, och glad!
Precis som minnah har kommit igång med att krypa lite smått,
Hon älskar verkligen Mirelle, och ser upp till henne.
Dom är underbara mina små flickor.




Imorgon får vi besök, plus ett telefon möte med advokaten.
spännande, och se vad dom har kommit fram till!
Lutar mot rättegång .. men vi får se.
Senare imorgon ska vi till tanumstrand (badhuset)
jag och mirren.  Det ser mirelle sååå fram emot.
och lite jag också ;)



Nu ska jag bli lite mer seriös med bloggen, så hoppas ni kommer följa mig ;)
ska också passa på och tacka kära marielle för den fina designen.
Hon ska själv bli två barns mamma snart, och är otroligt underbar människa.
Rekomnderar starkt att följa hennes blogg också.
ska länka den , gör det imorgon  :)


The true story.

Finns så mycket man kan säga, men ändå så lite.
Beror på helt hur man ser det..under flera år har jag levt med en sån låg självkänsla,
Har inte trott på mig själv, värdesatte mig aldrig, kände mig totalt värdelös.
När Mirelle kom till världen, blev det lite ljusare, men de var fortfarande då väldigt mörkt.
Mörkare blev det allt efter som.
Ju mer sekunder, minuter, timmar, som förvandlades till dagar gick, blev situationen mer kritiskt.

Jag blev kränkt , dränkt utav så hårda ord.
psykiskt misshandel som de kallas. det var värst..
för det spelade ingen roll hur man klädde sig hade smink eller inte, om håret var i ordning,
för jag var ändå "den tjejen" den där "horan" eller den där "slampan".
Så till slut sket jag totalt i hur mitt liv såg ut.
Jag förvandlades till ett "psykiskt vrak".
Hade inga vänner, ingen och prata med.
Framförallt, vågade jag inte prata med någon.
Jag skämdes, och jag skäms än idag..
Men har tagit steget att gå ut med det.


Det var ändå inte jag som valde att gå den vägen jag har gjort idag.
De var min psykolog, och två barnmorskor som ställde kravet.
och är jag glad för idag, men det var jag inte då .. jag fattade inte..
Jag var så rädd för och möta världen.. med ingen som stöttade mig..
Men jag hade så fel, som jag vet idag.
Jag har världens bästa vänner som har stöttat mig enormt mycket.
Så all heder till dom.. Emelie, Anna, Johanna, och faktiskt Niklas ..
tack vare dom, mina barn och min familj har det gått så mycket bättre ,
än vad jag vågade hoppas på.



Tänk och inte ha kontakt med familj och vänner, det går bra i början..
men sen blir man så jävla förstörd..
kunde sitta och gråta, för att jag saknade min familj, och mina vänner så oerhört mycket.
det gjorde så ont i mig och vara ifrån alla, och klicka alla mina samtal.
aldrig svara på sms, aldrig prata i mobil, aldrig få vara med någon överhuvudtaget.
man blev så isolerad.
Tills situationen blev så kritiskt, att de var folk som fick släpa oss bort därifrån, jag fattade inte någonting.
hur blev det såhär? varför? jag fattade ingenting.
Fast ändå visste jag allt från början, men vägrade och se.


Idag sitter jag här och skriver, psyket på topp, två underbara barn,
och har fått rutiner i mitt liv, som jag har saknat. älskar rutiner.!
och har en framtid, ska få börja plugga igen till hösten.
Jag är så stolt över mig själv, över allt jag har gjort.
Ser att jag och barnen mår så mycket bättre.
men vi har fortfarande en lång väg och gå,
och jag hoppas de kommer lösa sig på bästa sätt i framtiden såklart.

RSS 2.0