The true story.
Beror på helt hur man ser det..under flera år har jag levt med en sån låg självkänsla,
Har inte trott på mig själv, värdesatte mig aldrig, kände mig totalt värdelös.
När Mirelle kom till världen, blev det lite ljusare, men de var fortfarande då väldigt mörkt.
Mörkare blev det allt efter som.
Ju mer sekunder, minuter, timmar, som förvandlades till dagar gick, blev situationen mer kritiskt.
Jag blev kränkt , dränkt utav så hårda ord.
psykiskt misshandel som de kallas. det var värst..
för det spelade ingen roll hur man klädde sig hade smink eller inte, om håret var i ordning,
för jag var ändå "den tjejen" den där "horan" eller den där "slampan".
Så till slut sket jag totalt i hur mitt liv såg ut.
Jag förvandlades till ett "psykiskt vrak".
Hade inga vänner, ingen och prata med.
Framförallt, vågade jag inte prata med någon.
Jag skämdes, och jag skäms än idag..
Men har tagit steget att gå ut med det.
De var min psykolog, och två barnmorskor som ställde kravet.
Men jag hade så fel, som jag vet idag.
Jag har världens bästa vänner som har stöttat mig enormt mycket.
Så all heder till dom.. Emelie, Anna, Johanna, och faktiskt Niklas ..
tack vare dom, mina barn och min familj har det gått så mycket bättre ,
än vad jag vågade hoppas på.
Tänk och inte ha kontakt med familj och vänner, det går bra i början..
men sen blir man så jävla förstörd..
kunde sitta och gråta, för att jag saknade min familj, och mina vänner så oerhört mycket.
det gjorde så ont i mig och vara ifrån alla, och klicka alla mina samtal.
aldrig svara på sms, aldrig prata i mobil, aldrig få vara med någon överhuvudtaget.
man blev så isolerad.
Tills situationen blev så kritiskt, att de var folk som fick släpa oss bort därifrån, jag fattade inte någonting.
hur blev det såhär? varför? jag fattade ingenting.
Fast ändå visste jag allt från början, men vägrade och se.
Idag sitter jag här och skriver, psyket på topp, två underbara barn,
och har fått rutiner i mitt liv, som jag har saknat. älskar rutiner.!
och har en framtid, ska få börja plugga igen till hösten.
Jag är så stolt över mig själv, över allt jag har gjort.
Ser att jag och barnen mår så mycket bättre.
men vi har fortfarande en lång väg och gå,
och jag hoppas de kommer lösa sig på bästa sätt i framtiden såklart.
Så bra skrivet Jenny började faktiskt gråta. Vi känner inte varandra så bra,men jag märker att du är en underbar människa. Du får höra av dig om du behöver prata, du är sjukt stark♥
Fina Jenny, det är så skönt att läsa att du mår bättre. Är så glad att du tog steget innan Minnah kom, du är så stark <3
Hej
Vi sågs lite hastigt på Öppna förskolan idag, det var först ikväll som jag kopplade vem du var, har hört min dotter Millan prata om dej nån gång. Och Marie Larsson pratade om din mamma vet jag.
Hittade hit och såg det här inlägget. Jag levde med psykisk misshandel i 12 år så jag vet vad du gått igenom. Det är för jävligt att leva så. För min del är det längesen nu, men vissa spår sitter nog för evigt, tror jag.
Jag jobbar sen länge med kvinnor som blivit misshandlade och de som upplevt lika av psykisk och fysisk misshandel säger ofta att den psykiska biten är den värsta.
Grattis till att du tagit dej loss och jag hoppas du får det riktigt bra framåt i livet.
Vi ses på ÖF, Malin Stang
